Bomben
Idag släpptes "Bomben", hiphopduons Mofeta & Jerre första fullängdcd.
Någon eller några kanske såg gruppen framträda i TV4s Nyhetsmorgon i morse(10/2).
Som förstås a l l a vet, så var Mofeta & Jerre med och skrev raplåten "Skjutlektion", som Fett-ensemblen framförde mot slutet av första akten i musikalen Fett.
Berra Bloggare är ju till råga på allt också farsa till Mofeta som i det civila heter Victor Marko och jobbar med sin polare gitarristen Jens Siverstedt.
Och naturligtvis var jag på releasepartyt som hölls igår på Södra Teaterns festvåning uppe på sjunde våningen med en fantastisk utsikt över norra Stockholm.
Fullt med folk från -30-generationen och därtill några pappor och mammor på +50 som stod och tryckte ute i hörnena och försökte höja medelåldern.
Äntligen - kl. 23 - drog live-musiken igång med Mofeta & Jerre kompade av bandet Spiderdogs.
Det blev ett antal häftiga live-versioner av låtar från plattan och nånstans mitt i setet så utlyste Mofeta ett battle mellan trummisen och slagverkaren, dvs dom gjorde varsitt solo och sen fick publiken göra oväsen för att avgöra vem som var bäst. Jag trodde öronen skulle ramla av, men det gick inte att bestämma vem som vunnit, så dom fick göra varsitt solo till.
Efter en noggrann analys av oväsendet kunde till slut Mofeta konstatera att slagverkaren hade mest män i sin hejarklack, men att trummisen hade kvinnorna på sin sida.
Sen spurtade bandet fram mot midnatt och avslutade med en rasande version av slagnumret "Bättre i Berlin".
Det var en strålande kväll och om man ska klaga på något alls så var det väl att det var för lite gitarrsolon,
tyckte Berra Bloggare.
Någon eller några kanske såg gruppen framträda i TV4s Nyhetsmorgon i morse(10/2).
Som förstås a l l a vet, så var Mofeta & Jerre med och skrev raplåten "Skjutlektion", som Fett-ensemblen framförde mot slutet av första akten i musikalen Fett.
Berra Bloggare är ju till råga på allt också farsa till Mofeta som i det civila heter Victor Marko och jobbar med sin polare gitarristen Jens Siverstedt.
Och naturligtvis var jag på releasepartyt som hölls igår på Södra Teaterns festvåning uppe på sjunde våningen med en fantastisk utsikt över norra Stockholm.
Fullt med folk från -30-generationen och därtill några pappor och mammor på +50 som stod och tryckte ute i hörnena och försökte höja medelåldern.
Äntligen - kl. 23 - drog live-musiken igång med Mofeta & Jerre kompade av bandet Spiderdogs.
Det blev ett antal häftiga live-versioner av låtar från plattan och nånstans mitt i setet så utlyste Mofeta ett battle mellan trummisen och slagverkaren, dvs dom gjorde varsitt solo och sen fick publiken göra oväsen för att avgöra vem som var bäst. Jag trodde öronen skulle ramla av, men det gick inte att bestämma vem som vunnit, så dom fick göra varsitt solo till.
Efter en noggrann analys av oväsendet kunde till slut Mofeta konstatera att slagverkaren hade mest män i sin hejarklack, men att trummisen hade kvinnorna på sin sida.
Sen spurtade bandet fram mot midnatt och avslutade med en rasande version av slagnumret "Bättre i Berlin".
Det var en strålande kväll och om man ska klaga på något alls så var det väl att det var för lite gitarrsolon,
tyckte Berra Bloggare.
Musikal i Thailand
När jag fick reda på att musikalen Fett skulle upp i Falkenberg befann jag mej i Thailand.
Det var varmt och skönt och drinkar och palmer och den där elefantshowen som dom körde i Nong Nooch Garden måste jag berätta om en annan gång.
Men nu ska det handla om musikteater, för en dag tog polarn och jag en tur in till Bangkok och gick på musikal.
Där finns en stor, modern teater (Muangthai Ratchadalai Theatre) med plats för 1502 personer fyra våningar upp i det jättelika Esplanade Shopping Center.
Där spelades Breathe - the musical, en thailändsk musikal.
Förtjusande nog så textades föreställningen på engelska på två stora ljustavlor på ömse sidor om scenen. Det var lite grann som bio fast live - och femton gånger dyrare.
Stycket utspelade sej i Chiang Mai, en stor stad i norra Thailand, kring ett kafé och ett gäng ungdomar som samlades där.
Musikalen hade fem stora roller, kafévärdinnan, som var kär i en snygg kille, killen själv, som dog i en flygolycka men som fick en andra chans att som spöke dyka upp och lägga sej i dom levandes liv. Så var det tjejen som han skulle gifta sej med och så var det hans lillasyster, vilka fortsatte att sörja den förolyckade i flera år faktiskt.
Sen var det en annan kille, som hela tiden hade varit kär i tjejen som skulle ha gift sej med den förolyckade.
Han friade och fick ja, men när det kom till kritan gav lillasystern bruden dåligt samvete för att hon hade glömt bort sin första kärlek, så då drog hon sej ur brölloppet.
Då ville killen lämna stan, men då kom spöket, dvs den flygolyckade killen tillbaka och grep in i de inblandades liv på olika sätt och vis, mest med förståndiga råd och tröstkramar, så att allas förtvivlan, bitterhet och saknad vändes till visdom, kärlek och förtröstan.
Och bröllop till slut i alla fall. Everybody happy.
Musiken var arrangerad som västerländsk musikalmusik från Broadway och West End och sångarna var duktiga. Om jag förstod saken rätt så var rollinnehavarna stora stjärnor i Thailand. Big stars in television.
Polarn och jag kände oss dock som dom verkliga stjärnorna.
Manuset var ju textat på ljustavlorna, det är ett styvt jobb och en ganska hög teknisk nivå att texta en mer än tre timmar lång musikal, inbillar jag mej.
När vi såg oss omkring i publiken kunde vi inte upptäcka ett enda blekansikte förutom vi själva.
Men dom hade riggat upp ett helt massadollars textningsmaskineri för en publik som bestod av 1500 thaiare och två västerlänningar!
Det var en mycket lyckad kväll, tyckte Berra Bloggare.
Det var varmt och skönt och drinkar och palmer och den där elefantshowen som dom körde i Nong Nooch Garden måste jag berätta om en annan gång.
Men nu ska det handla om musikteater, för en dag tog polarn och jag en tur in till Bangkok och gick på musikal.
Där finns en stor, modern teater (Muangthai Ratchadalai Theatre) med plats för 1502 personer fyra våningar upp i det jättelika Esplanade Shopping Center.
Där spelades Breathe - the musical, en thailändsk musikal.
Förtjusande nog så textades föreställningen på engelska på två stora ljustavlor på ömse sidor om scenen. Det var lite grann som bio fast live - och femton gånger dyrare.
Stycket utspelade sej i Chiang Mai, en stor stad i norra Thailand, kring ett kafé och ett gäng ungdomar som samlades där.
Musikalen hade fem stora roller, kafévärdinnan, som var kär i en snygg kille, killen själv, som dog i en flygolycka men som fick en andra chans att som spöke dyka upp och lägga sej i dom levandes liv. Så var det tjejen som han skulle gifta sej med och så var det hans lillasyster, vilka fortsatte att sörja den förolyckade i flera år faktiskt.
Sen var det en annan kille, som hela tiden hade varit kär i tjejen som skulle ha gift sej med den förolyckade.
Han friade och fick ja, men när det kom till kritan gav lillasystern bruden dåligt samvete för att hon hade glömt bort sin första kärlek, så då drog hon sej ur brölloppet.
Då ville killen lämna stan, men då kom spöket, dvs den flygolyckade killen tillbaka och grep in i de inblandades liv på olika sätt och vis, mest med förståndiga råd och tröstkramar, så att allas förtvivlan, bitterhet och saknad vändes till visdom, kärlek och förtröstan.
Och bröllop till slut i alla fall. Everybody happy.
Musiken var arrangerad som västerländsk musikalmusik från Broadway och West End och sångarna var duktiga. Om jag förstod saken rätt så var rollinnehavarna stora stjärnor i Thailand. Big stars in television.
Polarn och jag kände oss dock som dom verkliga stjärnorna.
Manuset var ju textat på ljustavlorna, det är ett styvt jobb och en ganska hög teknisk nivå att texta en mer än tre timmar lång musikal, inbillar jag mej.
När vi såg oss omkring i publiken kunde vi inte upptäcka ett enda blekansikte förutom vi själva.
Men dom hade riggat upp ett helt massadollars textningsmaskineri för en publik som bestod av 1500 thaiare och två västerlänningar!
Det var en mycket lyckad kväll, tyckte Berra Bloggare.
Träningsvärk
Igår(lördag 12/9) var det dansjympa på Stora Torg i Halmstad!
Friskis & Svettis hade arrangerat en jympapass med bl a ett par låtar ur musikalen Fett, och ett av syftena med tillställningen var att filma händelsen för att sedan använda bilderna i föreställningen.
Sammanlagt var vi väl ett femtiotal personer som genomförde jympapasset, och för egen del kan jag notera en rejäl träningsvärk både här och där på kroppen.
Men så var det också många år sedan jag deltog i ett aerobicspass.
För oss i musikalteamet började tilldragelsen några timmar innan själva jympapasset med uppsättning av scen och högtaleri.
Och flaggor.
Dick Holst, vår bildmakare, hade monterat upp ett par stiliga FETT-flaggor på tre och en halv meter höga bambustavar och Morgan Rubensson och jag blev fanbärare i en marsch från Kajskjulet till torget.
Det väckte rejäl uppståndelse när vi kom vandrande genom stan med fanorna i spetsen och kören och dansarna i troppen.
Och det var uppenbart att det var en nyhet för halmstadsborna att musikalen skulle sättas upp i stan.
Detta trots att tidningen gjort reportage om föreställningen och lokalradion haft inslag om saken i sina sändningar.
Men vi delade ut foldrar och flyers och för ett antal personer tog nog musikalen ett litet steg in i deras medvetande.
Friskis & Svettis var omtänksamma nog att lägga in låten "Vi bränner fett" två gånger i jympapasset, och filmarna Peter Reindl och Peter Dillberg fick gott om material för att sätta ihop en film som kommer att vara med i musikalen.
Faktum är att rörelserna fick en extra skjuts av rytmisk förvirring eftersom "Vi bränner fett" innehåller ett antal femtaktare som bryter det annars taktfasta mönstret som tillhör vanligheten i jympornas musik.
Det kanske var därför man fick träningsvärk?
frågar sej Berra Bloggare
Friskis & Svettis hade arrangerat en jympapass med bl a ett par låtar ur musikalen Fett, och ett av syftena med tillställningen var att filma händelsen för att sedan använda bilderna i föreställningen.
Sammanlagt var vi väl ett femtiotal personer som genomförde jympapasset, och för egen del kan jag notera en rejäl träningsvärk både här och där på kroppen.
Men så var det också många år sedan jag deltog i ett aerobicspass.
För oss i musikalteamet började tilldragelsen några timmar innan själva jympapasset med uppsättning av scen och högtaleri.
Och flaggor.
Dick Holst, vår bildmakare, hade monterat upp ett par stiliga FETT-flaggor på tre och en halv meter höga bambustavar och Morgan Rubensson och jag blev fanbärare i en marsch från Kajskjulet till torget.
Det väckte rejäl uppståndelse när vi kom vandrande genom stan med fanorna i spetsen och kören och dansarna i troppen.
Och det var uppenbart att det var en nyhet för halmstadsborna att musikalen skulle sättas upp i stan.
Detta trots att tidningen gjort reportage om föreställningen och lokalradion haft inslag om saken i sina sändningar.
Men vi delade ut foldrar och flyers och för ett antal personer tog nog musikalen ett litet steg in i deras medvetande.
Friskis & Svettis var omtänksamma nog att lägga in låten "Vi bränner fett" två gånger i jympapasset, och filmarna Peter Reindl och Peter Dillberg fick gott om material för att sätta ihop en film som kommer att vara med i musikalen.
Faktum är att rörelserna fick en extra skjuts av rytmisk förvirring eftersom "Vi bränner fett" innehåller ett antal femtaktare som bryter det annars taktfasta mönstret som tillhör vanligheten i jympornas musik.
Det kanske var därför man fick träningsvärk?
frågar sej Berra Bloggare
Täta repetitioner
Nu har vi lämnat en fas där målet för repetitionerna har varit att ta sej fram genom materialet och genomföra hela akter för att få en uppfattning om helheten i stycket.
Det har varit en workshopfas där det varit läge för improvisationer och skissartade tolkningar med manus i hand.
Sen vi drog igenom hela musikalen i söndags har vi bytt utsiktspunkt och krupit närmare rolltolkningar och satt förstoringsglas på repliker och sångstrofer.
Det har verkligen gått över till repetitioner, dvs om och om igen och sen en gång till.
Och det känns fruktbart att inte bara vara tvungen att hasta vidare till nästa scen på språng mot ett aktslut, utan också ha tid och omtanke för samspelet i enskilda scener där den stora finalen ligger långt borta och får vänta på sin tur.
Där rollens personlighet börjar tränga ut i skådespelarens röst, läten, gester och åtbörder.
Och sedan brister ut i sång.
Som smeker Berra Bloggares öron.
Det har varit en workshopfas där det varit läge för improvisationer och skissartade tolkningar med manus i hand.
Sen vi drog igenom hela musikalen i söndags har vi bytt utsiktspunkt och krupit närmare rolltolkningar och satt förstoringsglas på repliker och sångstrofer.
Det har verkligen gått över till repetitioner, dvs om och om igen och sen en gång till.
Och det känns fruktbart att inte bara vara tvungen att hasta vidare till nästa scen på språng mot ett aktslut, utan också ha tid och omtanke för samspelet i enskilda scener där den stora finalen ligger långt borta och får vänta på sin tur.
Där rollens personlighet börjar tränga ut i skådespelarens röst, läten, gester och åtbörder.
Och sedan brister ut i sång.
Som smeker Berra Bloggares öron.
Akt 1
I helgens workshop tog sej ensemblen igenom hela första akten i ett enda följsamt svep.
Wow! Och vilken final den har fått. Ät å må bra!
Akten blev kanske i längsta laget, men strykningar uppstod spontant och det finns fler darlings att killa.
Tur det, för det finns annat som kommit till.
Dick Holst, som gör bilderna, har ordnat fram musikalens egen flagga.
Jag fick se en prototyp idag.
Ja, så mycket som det blåser i Halmstad, så kommer den verkligen att synas.
Om man inte syns, så finns man inte, som det gamla ordspråket lyder.
Vi har bestämt oss för att synas 1 september när biljetterna släpps.
Vi syns då
hälsar Berra Bloggare
Wow! Och vilken final den har fått. Ät å må bra!
Akten blev kanske i längsta laget, men strykningar uppstod spontant och det finns fler darlings att killa.
Tur det, för det finns annat som kommit till.
Dick Holst, som gör bilderna, har ordnat fram musikalens egen flagga.
Jag fick se en prototyp idag.
Ja, så mycket som det blåser i Halmstad, så kommer den verkligen att synas.
Om man inte syns, så finns man inte, som det gamla ordspråket lyder.
Vi har bestämt oss för att synas 1 september när biljetterna släpps.
Vi syns då
hälsar Berra Bloggare
Igång
Nu är processen i gång!
Första workshoppen i helgen som gick är ett skönt minne över en ensemble som söker och finner sina roller i musik som klingar allt bättre och svänger allt häftigare.
Till pressträffen i tisdags kom i alla fall stora lokaltidningen HP, som också äger kusinen HN med spridning i Falkenberg och Varberg.
Radion var där och klippte ihop sändningar.
Det var väl framförallt teve som saknades, men dom hade väl annat att göra som var viktigare.
Biljettförsäljningen har inte kommit igång -det börjar först förste september - men redan har några hört av sej om biljetter och vill försäkra sej om att få tillgång.
Såna lovvärda personer noterar jag i min lilla svarta anteckningsbok.
Till helgen äger workshop 2 rum och har vi flyt så har vi tagit oss igenom första akten när var och en sedan tar sej hem till sitt.
Och då kommer också orkesterpodiet att vara byggt.
Sen är det bara resten kvar.
Men en första affisch som är en löpsedel är tryckt och en folder för spridning till allmänheten är under redigering.
Sen ska grejerna bara ut helt enkelt.
Solen lyser över projektet Fett och Halmstad.
liksom över Berra Bloggare
Första workshoppen i helgen som gick är ett skönt minne över en ensemble som söker och finner sina roller i musik som klingar allt bättre och svänger allt häftigare.
Till pressträffen i tisdags kom i alla fall stora lokaltidningen HP, som också äger kusinen HN med spridning i Falkenberg och Varberg.
Radion var där och klippte ihop sändningar.
Det var väl framförallt teve som saknades, men dom hade väl annat att göra som var viktigare.
Biljettförsäljningen har inte kommit igång -det börjar först förste september - men redan har några hört av sej om biljetter och vill försäkra sej om att få tillgång.
Såna lovvärda personer noterar jag i min lilla svarta anteckningsbok.
Till helgen äger workshop 2 rum och har vi flyt så har vi tagit oss igenom första akten när var och en sedan tar sej hem till sitt.
Och då kommer också orkesterpodiet att vara byggt.
Sen är det bara resten kvar.
Men en första affisch som är en löpsedel är tryckt och en folder för spridning till allmänheten är under redigering.
Sen ska grejerna bara ut helt enkelt.
Solen lyser över projektet Fett och Halmstad.
liksom över Berra Bloggare
Ensemble formerad
Sådärja, nu har musikalen FETT en färdig ensemble. Inte så dumt eftersom det bara är ca tre månader till premiären.
Det känns mycket bra att basunera ut vilka som kommer att skapa och spela musikalen:
I rollerna:
Dr Bernhard Aronsohn: Morgan Rubensson, vanligtvis medlem i revygruppen Gööööööörglad. Snygg kille.
Irene Aronsohn, hans fru: Lena Petersson, konstnärinna, sångerska tillika revyprimadonna i Falkenbergsrevyn. Tjusig kvinna.
Paal Mikkelsen, VD på Nordbröd: Carl Töllborg; två meter lång bas. Imponerande.
Christina Upling, TV-producent: Liselotte Johansson, även hon från Falkenbergsrevyn. Förförisk och förfärlig.
Kenneth Bjurström, chaufför på Nordbröd: Kalle Lindström, Hallarnas förste älskare. Förrädiskt charmerande.
Sara Sund, anställd på Nordbröd: Emma Lingårdsson, snickarlärling som har problem med vikten. Hudlös, sårbar och fräck.
Reporter: Pelle Hörmander, radioröst och skådis med rutin från Probobalteatern.
Feta Bandet:
Keyboard och kapellmästeri: Mattias Hjelm, populärmusikens Fredrik Ljungberg.
Bas: Bernt Bengtsson, Falkenbergsrevyns senaste succévärvning. Pendlar till allt från Varberg.
Gitarr: Hans Schakonat, från Falkenbergs metallbransch.
Percussion: Kjell Severinsson, Isildurs Banes puls och ryggrad.
Percussion: Beppe Wackelin, Falkenbergsrevyns rytmsektion.
Mulliga kören:
Karin Croné, mumma.
Maja Danielsson, ung folksångerska från medeltidsbyn.
Anna-Karin Bjärnklint, teaching tiger.
Millie Nilsson, gospelsjäl från USA.
Julia Westerberg, sångfågel från Holm.
Dom definierade dansarna:
Anette Cortese, koreograf, fackpamp och anorektiker(på scenen, alltså).
Gustaf Jönsson, blond svärmorsdröm.
Robin Dahlberg, gatans dansör.
Skaparlaget:
Regi: Björn Holmgren
Regiassistent: Bertil Goldberg
Ljus och dekor: Mats Johansson
Kajskjul och bygg: Erland Andersson
Scenografi: Peter Dillberg
Projektioner: Fredrik Dillberg
Bilder: Dick Holst
Hemsida: Peter Reindl
Kommissionär: Björn Lind
Fler personer lär komma till allteftersom, och det lär väl ge anledning till fler bogginlägg.
hälsar Berra Bloggare
Det känns mycket bra att basunera ut vilka som kommer att skapa och spela musikalen:
I rollerna:
Dr Bernhard Aronsohn: Morgan Rubensson, vanligtvis medlem i revygruppen Gööööööörglad. Snygg kille.
Irene Aronsohn, hans fru: Lena Petersson, konstnärinna, sångerska tillika revyprimadonna i Falkenbergsrevyn. Tjusig kvinna.
Paal Mikkelsen, VD på Nordbröd: Carl Töllborg; två meter lång bas. Imponerande.
Christina Upling, TV-producent: Liselotte Johansson, även hon från Falkenbergsrevyn. Förförisk och förfärlig.
Kenneth Bjurström, chaufför på Nordbröd: Kalle Lindström, Hallarnas förste älskare. Förrädiskt charmerande.
Sara Sund, anställd på Nordbröd: Emma Lingårdsson, snickarlärling som har problem med vikten. Hudlös, sårbar och fräck.
Reporter: Pelle Hörmander, radioröst och skådis med rutin från Probobalteatern.
Feta Bandet:
Keyboard och kapellmästeri: Mattias Hjelm, populärmusikens Fredrik Ljungberg.
Bas: Bernt Bengtsson, Falkenbergsrevyns senaste succévärvning. Pendlar till allt från Varberg.
Gitarr: Hans Schakonat, från Falkenbergs metallbransch.
Percussion: Kjell Severinsson, Isildurs Banes puls och ryggrad.
Percussion: Beppe Wackelin, Falkenbergsrevyns rytmsektion.
Mulliga kören:
Karin Croné, mumma.
Maja Danielsson, ung folksångerska från medeltidsbyn.
Anna-Karin Bjärnklint, teaching tiger.
Millie Nilsson, gospelsjäl från USA.
Julia Westerberg, sångfågel från Holm.
Dom definierade dansarna:
Anette Cortese, koreograf, fackpamp och anorektiker(på scenen, alltså).
Gustaf Jönsson, blond svärmorsdröm.
Robin Dahlberg, gatans dansör.
Skaparlaget:
Regi: Björn Holmgren
Regiassistent: Bertil Goldberg
Ljus och dekor: Mats Johansson
Kajskjul och bygg: Erland Andersson
Scenografi: Peter Dillberg
Projektioner: Fredrik Dillberg
Bilder: Dick Holst
Hemsida: Peter Reindl
Kommissionär: Björn Lind
Fler personer lär komma till allteftersom, och det lär väl ge anledning till fler bogginlägg.
hälsar Berra Bloggare
Löpsedlar om bantning
Det är upphovsmannen som talar:
Jag samlar och sparar på löpsedlar om bantning.
Det har blivit en hobby som ger mej stadga i livet och får mej att upprätthålla hälsosamma rutiner.
Egentligen förbannar jag mej själv och tycker att jag var en idiot som inte började samla på löpsedlar när jag började skriva på musikalen FETT för några år sedan.
Hade jag gjort det så hade jag haft många hundra vid det här laget.
Nu har jag bara hunnit samla löpsedlar i en dryg månad, men jag har fått ihop tjugo stycken.
Inte så illa va?
Nu bor ju jag i Stockholm så jag missar ju alla löpsedlar som Kvällsposten har i södra Sverige.
Finns det nån barmhärtig själ i sydsverige som vill hålla reda på KvP:s löpsedlar om bantning och spara dom för min räkning?
undrar Bertil
Jag samlar och sparar på löpsedlar om bantning.
Det har blivit en hobby som ger mej stadga i livet och får mej att upprätthålla hälsosamma rutiner.
Egentligen förbannar jag mej själv och tycker att jag var en idiot som inte började samla på löpsedlar när jag började skriva på musikalen FETT för några år sedan.
Hade jag gjort det så hade jag haft många hundra vid det här laget.
Nu har jag bara hunnit samla löpsedlar i en dryg månad, men jag har fått ihop tjugo stycken.
Inte så illa va?
Nu bor ju jag i Stockholm så jag missar ju alla löpsedlar som Kvällsposten har i södra Sverige.
Finns det nån barmhärtig själ i sydsverige som vill hålla reda på KvP:s löpsedlar om bantning och spara dom för min räkning?
undrar Bertil
Nyfödd blogg
Grattis och välkommen till världen, du lilla nya blogg.
Välkommen till bloggosfären och myriader av läsare och tittare.
Det är Bertil Goldberg som skriver sitt första inlägg på denna sida.
Musikalen FETT har funnits till något år längre än denna blogg.
Först som en idé, sen som ett långsamt framväxande manus med sånger som kommit till.
Allteftersom har manuset vuxit ut, inspelningar gett låtarna liv och workshops med skapande människor låtit möjligheterna till en uppsättning skymta fram.
Och nu står vi här - med regissören Björn Holmgren i spetsen - och har bestämt oss för att ha premiär till hösten 2009 på Kajskjulet i Halmstad.
Den här bloggen kommer väl att innehålla sånt som kanske inte platsar på musikalens hemsida
www.musikalenfett.se
men som ändå kan vara giltigt och relevant i sammanhanget.
Mest ser jag dock fram mot kommentarer, reaktioner och livstecken från Dej, Du som skulle råka läsa den här spalten.
Precis just nu i skrivande stund står det 0-0 mellan Hammarby och Halmstad BK.
Och jag kan inte låta bli att tänka att det som är bra för Halmstad är bra för musikalen FETT.
Hur det kan hänga ihop har jag dock ingen aning om.
Välkommen till bloggosfären och myriader av läsare och tittare.
Det är Bertil Goldberg som skriver sitt första inlägg på denna sida.
Musikalen FETT har funnits till något år längre än denna blogg.
Först som en idé, sen som ett långsamt framväxande manus med sånger som kommit till.
Allteftersom har manuset vuxit ut, inspelningar gett låtarna liv och workshops med skapande människor låtit möjligheterna till en uppsättning skymta fram.
Och nu står vi här - med regissören Björn Holmgren i spetsen - och har bestämt oss för att ha premiär till hösten 2009 på Kajskjulet i Halmstad.
Den här bloggen kommer väl att innehålla sånt som kanske inte platsar på musikalens hemsida
www.musikalenfett.se
men som ändå kan vara giltigt och relevant i sammanhanget.
Mest ser jag dock fram mot kommentarer, reaktioner och livstecken från Dej, Du som skulle råka läsa den här spalten.
Precis just nu i skrivande stund står det 0-0 mellan Hammarby och Halmstad BK.
Och jag kan inte låta bli att tänka att det som är bra för Halmstad är bra för musikalen FETT.
Hur det kan hänga ihop har jag dock ingen aning om.
