Bomben
Idag släpptes "Bomben", hiphopduons Mofeta & Jerre första fullängdcd.
Någon eller några kanske såg gruppen framträda i TV4s Nyhetsmorgon i morse(10/2).
Som förstås a l l a vet, så var Mofeta & Jerre med och skrev raplåten "Skjutlektion", som Fett-ensemblen framförde mot slutet av första akten i musikalen Fett.
Berra Bloggare är ju till råga på allt också farsa till Mofeta som i det civila heter Victor Marko och jobbar med sin polare gitarristen Jens Siverstedt.
Och naturligtvis var jag på releasepartyt som hölls igår på Södra Teaterns festvåning uppe på sjunde våningen med en fantastisk utsikt över norra Stockholm.
Fullt med folk från -30-generationen och därtill några pappor och mammor på +50 som stod och tryckte ute i hörnena och försökte höja medelåldern.
Äntligen - kl. 23 - drog live-musiken igång med Mofeta & Jerre kompade av bandet Spiderdogs.
Det blev ett antal häftiga live-versioner av låtar från plattan och nånstans mitt i setet så utlyste Mofeta ett battle mellan trummisen och slagverkaren, dvs dom gjorde varsitt solo och sen fick publiken göra oväsen för att avgöra vem som var bäst. Jag trodde öronen skulle ramla av, men det gick inte att bestämma vem som vunnit, så dom fick göra varsitt solo till.
Efter en noggrann analys av oväsendet kunde till slut Mofeta konstatera att slagverkaren hade mest män i sin hejarklack, men att trummisen hade kvinnorna på sin sida.
Sen spurtade bandet fram mot midnatt och avslutade med en rasande version av slagnumret "Bättre i Berlin".
Det var en strålande kväll och om man ska klaga på något alls så var det väl att det var för lite gitarrsolon,
tyckte Berra Bloggare.
Någon eller några kanske såg gruppen framträda i TV4s Nyhetsmorgon i morse(10/2).
Som förstås a l l a vet, så var Mofeta & Jerre med och skrev raplåten "Skjutlektion", som Fett-ensemblen framförde mot slutet av första akten i musikalen Fett.
Berra Bloggare är ju till råga på allt också farsa till Mofeta som i det civila heter Victor Marko och jobbar med sin polare gitarristen Jens Siverstedt.
Och naturligtvis var jag på releasepartyt som hölls igår på Södra Teaterns festvåning uppe på sjunde våningen med en fantastisk utsikt över norra Stockholm.
Fullt med folk från -30-generationen och därtill några pappor och mammor på +50 som stod och tryckte ute i hörnena och försökte höja medelåldern.
Äntligen - kl. 23 - drog live-musiken igång med Mofeta & Jerre kompade av bandet Spiderdogs.
Det blev ett antal häftiga live-versioner av låtar från plattan och nånstans mitt i setet så utlyste Mofeta ett battle mellan trummisen och slagverkaren, dvs dom gjorde varsitt solo och sen fick publiken göra oväsen för att avgöra vem som var bäst. Jag trodde öronen skulle ramla av, men det gick inte att bestämma vem som vunnit, så dom fick göra varsitt solo till.
Efter en noggrann analys av oväsendet kunde till slut Mofeta konstatera att slagverkaren hade mest män i sin hejarklack, men att trummisen hade kvinnorna på sin sida.
Sen spurtade bandet fram mot midnatt och avslutade med en rasande version av slagnumret "Bättre i Berlin".
Det var en strålande kväll och om man ska klaga på något alls så var det väl att det var för lite gitarrsolon,
tyckte Berra Bloggare.
Musikal i Thailand
När jag fick reda på att musikalen Fett skulle upp i Falkenberg befann jag mej i Thailand.
Det var varmt och skönt och drinkar och palmer och den där elefantshowen som dom körde i Nong Nooch Garden måste jag berätta om en annan gång.
Men nu ska det handla om musikteater, för en dag tog polarn och jag en tur in till Bangkok och gick på musikal.
Där finns en stor, modern teater (Muangthai Ratchadalai Theatre) med plats för 1502 personer fyra våningar upp i det jättelika Esplanade Shopping Center.
Där spelades Breathe - the musical, en thailändsk musikal.
Förtjusande nog så textades föreställningen på engelska på två stora ljustavlor på ömse sidor om scenen. Det var lite grann som bio fast live - och femton gånger dyrare.
Stycket utspelade sej i Chiang Mai, en stor stad i norra Thailand, kring ett kafé och ett gäng ungdomar som samlades där.
Musikalen hade fem stora roller, kafévärdinnan, som var kär i en snygg kille, killen själv, som dog i en flygolycka men som fick en andra chans att som spöke dyka upp och lägga sej i dom levandes liv. Så var det tjejen som han skulle gifta sej med och så var det hans lillasyster, vilka fortsatte att sörja den förolyckade i flera år faktiskt.
Sen var det en annan kille, som hela tiden hade varit kär i tjejen som skulle ha gift sej med den förolyckade.
Han friade och fick ja, men när det kom till kritan gav lillasystern bruden dåligt samvete för att hon hade glömt bort sin första kärlek, så då drog hon sej ur brölloppet.
Då ville killen lämna stan, men då kom spöket, dvs den flygolyckade killen tillbaka och grep in i de inblandades liv på olika sätt och vis, mest med förståndiga råd och tröstkramar, så att allas förtvivlan, bitterhet och saknad vändes till visdom, kärlek och förtröstan.
Och bröllop till slut i alla fall. Everybody happy.
Musiken var arrangerad som västerländsk musikalmusik från Broadway och West End och sångarna var duktiga. Om jag förstod saken rätt så var rollinnehavarna stora stjärnor i Thailand. Big stars in television.
Polarn och jag kände oss dock som dom verkliga stjärnorna.
Manuset var ju textat på ljustavlorna, det är ett styvt jobb och en ganska hög teknisk nivå att texta en mer än tre timmar lång musikal, inbillar jag mej.
När vi såg oss omkring i publiken kunde vi inte upptäcka ett enda blekansikte förutom vi själva.
Men dom hade riggat upp ett helt massadollars textningsmaskineri för en publik som bestod av 1500 thaiare och två västerlänningar!
Det var en mycket lyckad kväll, tyckte Berra Bloggare.
Det var varmt och skönt och drinkar och palmer och den där elefantshowen som dom körde i Nong Nooch Garden måste jag berätta om en annan gång.
Men nu ska det handla om musikteater, för en dag tog polarn och jag en tur in till Bangkok och gick på musikal.
Där finns en stor, modern teater (Muangthai Ratchadalai Theatre) med plats för 1502 personer fyra våningar upp i det jättelika Esplanade Shopping Center.
Där spelades Breathe - the musical, en thailändsk musikal.
Förtjusande nog så textades föreställningen på engelska på två stora ljustavlor på ömse sidor om scenen. Det var lite grann som bio fast live - och femton gånger dyrare.
Stycket utspelade sej i Chiang Mai, en stor stad i norra Thailand, kring ett kafé och ett gäng ungdomar som samlades där.
Musikalen hade fem stora roller, kafévärdinnan, som var kär i en snygg kille, killen själv, som dog i en flygolycka men som fick en andra chans att som spöke dyka upp och lägga sej i dom levandes liv. Så var det tjejen som han skulle gifta sej med och så var det hans lillasyster, vilka fortsatte att sörja den förolyckade i flera år faktiskt.
Sen var det en annan kille, som hela tiden hade varit kär i tjejen som skulle ha gift sej med den förolyckade.
Han friade och fick ja, men när det kom till kritan gav lillasystern bruden dåligt samvete för att hon hade glömt bort sin första kärlek, så då drog hon sej ur brölloppet.
Då ville killen lämna stan, men då kom spöket, dvs den flygolyckade killen tillbaka och grep in i de inblandades liv på olika sätt och vis, mest med förståndiga råd och tröstkramar, så att allas förtvivlan, bitterhet och saknad vändes till visdom, kärlek och förtröstan.
Och bröllop till slut i alla fall. Everybody happy.
Musiken var arrangerad som västerländsk musikalmusik från Broadway och West End och sångarna var duktiga. Om jag förstod saken rätt så var rollinnehavarna stora stjärnor i Thailand. Big stars in television.
Polarn och jag kände oss dock som dom verkliga stjärnorna.
Manuset var ju textat på ljustavlorna, det är ett styvt jobb och en ganska hög teknisk nivå att texta en mer än tre timmar lång musikal, inbillar jag mej.
När vi såg oss omkring i publiken kunde vi inte upptäcka ett enda blekansikte förutom vi själva.
Men dom hade riggat upp ett helt massadollars textningsmaskineri för en publik som bestod av 1500 thaiare och två västerlänningar!
Det var en mycket lyckad kväll, tyckte Berra Bloggare.
