Musikal i Thailand

När jag fick reda på att musikalen Fett skulle upp i Falkenberg befann jag mej i Thailand.
Det var varmt och skönt och drinkar och palmer och den där elefantshowen som dom körde i Nong Nooch Garden måste jag berätta om en annan gång.
Men nu ska det handla om musikteater, för en dag tog polarn och jag en tur in till Bangkok och gick på musikal.
Där finns en stor, modern teater (Muangthai Ratchadalai Theatre) med plats för 1502 personer fyra våningar upp i det jättelika Esplanade Shopping Center.
Där spelades Breathe - the musical, en thailändsk musikal.
Förtjusande nog så textades föreställningen på engelska på två stora ljustavlor på ömse sidor om scenen. Det var lite grann som bio fast live - och femton gånger dyrare.
Stycket utspelade sej i Chiang Mai, en stor stad i norra Thailand, kring ett kafé och ett gäng ungdomar som samlades där.
Musikalen hade fem stora roller, kafévärdinnan, som var kär i en snygg kille, killen själv, som dog i en flygolycka men som fick en andra chans att som spöke dyka upp och lägga sej i dom levandes liv. Så var det tjejen som han skulle gifta sej med och så var det hans lillasyster, vilka fortsatte att sörja den förolyckade i flera år faktiskt.
Sen var det en annan kille, som hela tiden hade varit kär i tjejen som skulle ha gift sej med den förolyckade.
Han friade och fick ja, men när det kom till kritan gav lillasystern bruden dåligt samvete för att hon hade glömt bort sin första kärlek, så då drog hon sej ur brölloppet.
Då ville killen lämna stan, men då kom spöket, dvs den flygolyckade killen tillbaka och grep in i de inblandades liv på olika sätt och vis, mest med förståndiga råd och tröstkramar, så att allas förtvivlan, bitterhet och saknad vändes till visdom, kärlek och förtröstan.
Och bröllop till slut i alla fall. Everybody happy.
Musiken var arrangerad som västerländsk musikalmusik från Broadway och West End och sångarna var duktiga. Om jag förstod saken rätt så var rollinnehavarna stora stjärnor i Thailand. Big stars in television.
Polarn och jag kände oss dock som dom verkliga stjärnorna.
Manuset var ju textat på ljustavlorna, det är ett styvt jobb och en ganska hög teknisk nivå att texta en mer än tre timmar lång musikal, inbillar jag mej.
När vi såg oss omkring i publiken kunde vi inte upptäcka ett enda blekansikte förutom vi själva.
Men dom hade riggat upp ett helt massadollars textningsmaskineri för en publik som bestod av 1500 thaiare och två västerlänningar!
Det var en mycket lyckad kväll, tyckte Berra Bloggare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0